|
|
 |
|
Bild av: Jocke
|
|
öl
|
|
|
|
|
|
 |
Ä re så? |
2012-10-13 19:04:40 |
|
|
|
 |
They dont call it the oneliner for nothing. |
2012-10-13 07:59:01 |
|
|
|
|
|
|
 |
Tüng Wu-Tang där, me likes! Ska bli kul att se filmen också, den verkar rätt skruvad. |
2012-10-12 17:58:16 |
|
|
|
|
tl;dr på den? |
2012-10-12 17:56:07 |
|
|
|
 |
Vi står dagligen inför olika val i livet. Det kan handla om små vardagliga saker som vilken ost man ska ha till mackan men det kan också handla om större saker, existentiella val gällande hur man ska leva sitt liv för att må bra. Våra valmöjligheter är oändliga men något som vi inte kan välja är vilket land vi föds in i. Själv föddes jag in i ett land som under mina tidiga barndomsår kom att präglas av förtryck, konflikter, fattigdom och våld. Min far förlorade sitt jobb för att han hade ”fel” nationalitet, folk blev slagna på stan för att de tillhörde ”fel” folkgrupp och senare började man även att hindra barnen från att tala sitt modersmål i skolan. Förtrycket eskalerade efter vår flykt till Sverige och resulterade i krig och flera massaker av vuxna och barn. För ett litet barn blir den här kaotiska världen som man har fötts in i obegripligt. Man existerar men får signaler från de som förtrycker att man inte borde finnas, att man är fel och att man borde vara någon annan för att vara berättigad till en plats i världen.
Det som varit vårt hem var det inte längre, för så fort tryggheten i hemmet försvinner, så kan vi inte längre kalla det för ett hem.
I ett försök att skydda sina barn gjorde mina föräldrar valet att lämna allt och alla och hitta ett nytt hem till oss. De tog oss till landet där man fick ”säga vad man ville” eftersom landet hade något som hette ”yttrandefrihet”. Det tog lång tid innan man förstod innebörden av denna frihet. Landet hade också något som kallades för ”religionsfrihet”, dvs. friheten att utöva vilken religion som helst. Wow, var detta ens möjligt?!
I skolan fick jag välja om jag ville äta fläskkött eller något annat – jag fick börja göra val och jag fick friheten att uttrycka mina tankar, känslor och behov. Folket i det nya landet var intresserade av vem jag var. Det var ingen som kastade en tallrik på bordet och sa ”här, detta är vad du får och du får äta det som alla andra äter”. Nej då, jag blev tillfrågad om vad jag kunde eller inte kunde äta. Det var heller ingen som sa ”I Sverige firar vi skolavslutningen i kyrkan och du måste vara med på det, precis som dina klasskamrater”. Nej då, det bemötande jag fick var ”hur känns det för dig som är muslim att gå in i en kyrka? Om det inte känns okej, så behöver du inte vara med på det”. För det lilla barnet som inte var van vid att få göra så många val kändes det lite märkligt. Det som som att gå på upptäcktsfärd. Så många val och JAG fick välja och det jag valde bemöttes med respekt och omtanke.
Det fanns ingen tvekan om att jag skulle gå in i kyrkan på skolavslutningen i min finaste klänning och det fanns ingen tvekan om att jag med hög stämma skulle sjunga ”ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”. Folket i det nya landet ville veta vem jag var och signalerade att ”du får vara den du är, det är ok”. Jag ville självfallet veta mer om dessa fantastiska människor och det kunde jag göra genom att få inblick i de traditioner som fanns i Landet; klä ut sig till påskkärring, måla påskägg, dansa runt midsommarstången, sjunga julsånger, julpynta på skolan med mera. Allt detta gjorde jag med stor entusiasm för jag hade sån respekt för det fantastiska landet och de underbara människorna som var måna om att jag skulle utvecklas och känna friheten att få vara den jag är. Att göra alla de där sakerna hotade inte på något sätt min identitet som muslim och alban för det var ingen som signalerade att jag inte fick vara något av det.
Många gånger kan jag överväldigas av sån tacksamhet mot mina föräldrar som lyckats hitta ett nytt hem till oss och mot Sverige som givit oss förutsättningar och möjligheter att skapa ett hem här.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag känner mig uppriktigt ledsen och sårad av alla inlägg den senaste tiden som handlar om så mycket oförståelse, rädsla och okunskap. Jag känner hur det där förtrycket jag upplevt tidigare börjar få liv igen i mitt nya hem. Vad är det som händer undrar jag?
Folk är arga, förbannade över ett böneutrop som kommer ske en gång i veckan i någon minut, 700-1000 meter från närmaste hus, pratar ”vi-och dem”, skriver om hur de inte vågar sjunga nationalsången, skuldbelägger ”invandrare” (jag har ingen aning om vad vi lägger in i den här termen) för att man inte får fira skolavslutningen i kyrkan, uttrycker besvikelse över hur orättvist det är att ”de” tar allt ifrån ”oss” osv. Alltså allvarligt, vad är det som händer?
Friheten att vara sig själv och leva sitt liv efter den inre kompassen är a och o för att utvecklas till en trygg och harmonisk person. Så låt oss hjälpa varandra att hitta till oss själva och att våga vara oss själva. Detta kräver kommunikation och det kräver att vi trots vår rädsla för varandras olikheter tar steget att närma oss varandra. Låt oss inte anta en massa saker om varandra, det är rädslan som talar. Låt oss istället övervinna rädslan genom att gå fram och våga ställa frågan: Hej, vem är du?
Till er vars inlägg består av känslobaserade argument och tycker att folk ska dra hem om de inte kan leva som alla andra …
Jag är ingen gäst. Jag är hemma. |
2012-10-12 09:38:41 |
|
|
|
|
|
|
|
Kommer smälla på med en lång post nu, det är ett citat från FB men det är ngt av det vackraste jag läst på länge. Publicerades igår och har redan över 1100 likes och 210 kommentarer. |
2012-10-12 09:37:52 |
|
|
|
 |
Grattis i aftershot! |
2012-10-11 21:31:09 |
|
|
|
|
|
|
 |
han e för schön han martyn, hans rule i MB-fabriken är rätt soft också :) |
2012-10-11 20:29:42 |
|
|
|
|
|
|
|
